Storoxe i gammelskogen

Det här nog ett av mina bästa jaktminnen även om jag har många. Kanske mest för att jag var helt ensam på området jag gick och det var fint väder, hunden jobbade bra och jag gick i en riktigt fin gammal skog. Fajta är mor eller farmor till alla jämthundar vi har i vår kennel idag.

Finns det något bättre än att dra in frisk luft i lungorna en kall höstmorgon med bössan på axeln och ha en ny jaktdag framför sig? Första veckan efter uppehållet var det äntligen åter dags för älgjakt. Jag hade haft turen att skjuta en älgoxe med 15-taggar åt min hund, Klövkampens Fajta, tidigare under hösten och som alltid ger det ju mersmak. Dessutom hade jag gått två jaktprov med Fajta med lyckat resultat så förhoppningarna var stora. Denna dag skulle jag, min far och en karl till jaga tillsammans. Det var bestämt att jag skulle gå med hunn och gubbarna skulle passa. När de via radio meddelat att de var på pass så började jag att gå. Innan jag släppte Fajta gjorde jag den sedvanliga ritualen med att gnida in henne med lite mossa och säga ”Nu tar vi dem!”, och hon drog iväg på första sökturen. Det var en fin morgon, lite mulet men än så länge inget regn och lagom vind. Skogen doftade friskt av höst, svamp och fuktig mossa. Det var ett väldigt fint område med gammal och gles granskog. Men trots att Fajta sökte bra så verkade det älgtomt. Ingen färsk spillning någonstans och inte ens ett spår i morgonfrosten som verkade någorlunda färskt. Jag hade sällskap av en lavskrika som följde efter mig en bit och jag skrämde upp en tjädertupp som flög upp framför fötterna på mig, men annars var det lugnt.

Fajta var ute på en lång sök runda och jag satte mig ner för att vänta med öronen på helspänn. Jag såg på GPS-pejlen att hon var över en kilometer bort och då brukar det inte dröja länge förrän man hör första skallen. Men ingenting hände, utan jag såg efter en stund att hon verkade komma tillbaka. Efter några knappa timmar hade jag gått igenom området utan att något hade hänt. Vi samlades för en fikapaus och vid elden diskuterade vi hur vi skulle jaga resten av dagen. Pappa föreslog att jag skulle gå ett område kring en större bäck där han var säker på att det fanns älg. Själv skulle han gå en sväng i ett bergigt skogsparti en bit därifrån med en av våra hundar som hitintills suttit i bilen. För min del svarade jag att det inte hade någon betydelse vars jag gick utan han fick bestämma hur vi skulle göra. Tillsist blev det dock så att jag skulle ta berget och han bäcken.

Jag och Fajta lämnades av på det nya området och jakten fortsatte, stärkta av en bit röktfläsk och riktigt skogskaffe. Hon drog i väg i full fart så snart kopplet var av och jag började gå. Då jag gått en bit mulnade det och började regna. När Fajta varit borta i över fyrtio minuter på hennes andra söksväng tog jag skydd undan regnet under en yvig gran. Jag tog upp pejlen och såg att hon var långt borta. Jag beredde mig på att få vänta en stund, men i samma veva som jag stoppade ner apparaten i fickan igen hörde jag de första skallen bryta fram genom regnet. Jag kände hur värmen kom tillbaka och den välbekanta spänningen rann till, äntligen. Det verkade som om det skulle stå till en början men efter ungefär tio minuter tystnade Fajta och jag såg på pejlen att det drog iväg söderut nedanför bergskammen. Fajta följde efter i cirka niohundrameter med sedan släppte hon och tog bakspåren tillbaka. Jag kunde inte låta bli att undra varför hon släppt så snabbt eftersom hon i regel brukar vara tjurig på att hålla i.

Både lite besviken och förvånad, satte jag mig ned på en stubbe och väntade på att hon skulle komma tillbaka. Men jag hann inte vänta länge förrän jag hörde Fajta skälla igen, denna gång närmare men inte alltför långt bort från första upptaget. Tanken slog mig att det måste ha varit flera älgar på samma ställe, där var förklaringen till varför hon släppt så snabbt. Jag tände en tändsticka och kontrollerade vinden, som var helt perfekt, och började gå raskt i riktning mot skallen. Jag befann mig på norra sidan av bergsknallen och Fajta och älgen på den södra och jag var tvungen att runda den för både ha rätt vind och komma lämpligt till. Efter ungefär en halvtimme så var jag var cirka trehundra meter från ståndet. Jag kontrollerade då vinden ytterligare en gång och började sedan ta det lite försiktigare.

Efter en stund märkte jag skällandet relativt snabbt hördes allt bättre, och såg på pejlen att det verkade ha gått lös och komma i gångstånd rakt emot mig. Jag gjorde mig beredd med 30-06: an och det dröjde inte länge förrän jag hörde brak och kvistar som knäcktes i skogen och ett djupt flåsande. Jag skymtade en mörk skepnad mellan några granar ett hundrafemtiotal meter ifrån mig och det verkade som om älgen kanske skulle runda mig. Jag sprang med bössan i händerna tills jag kom till en lämplig öppning i skogen där jag förmodade att älgen skulle komma. Brakandet och flåsandet kom all närmre och nu skymtade jag även en hornkrona som glimmade till mellan grenarna. ”Den är min”, var min första tanke. Älgoxen kom travandes tur nog där jag förmodat. Ett snabbt anlägg och jag sköt första skottet. Oxen markerade och saktade av farten. Jag såg att det tagit bra men sköt för säkerhetsskull ett skott till. Älgen gick ungefär femtiometer innan han stannade och la sig ner. Fajta skällde på den liggande oxen innan hon ivrigt började rycka och slita hår från den. Jag gick fram och såg den ångande älgen dra sin sista suck. Det var ett pampigt och ståtligt djur som låg framför mig. Det blev en liten glädjedans med Fajta.

Eftersom jag omöjligt kunde ta ur en så stor älg ensam så tog jag upp telefonen för att meddela de två andra att jag skjutit. Pappa trodde mig inte riktigt först då jag sa att jag skjutit en udda tjugotaggare, då han inte hört några skott, men tillsist förstod han att det var sant. Det dröjde inte länge förrän de andra kom och vi hjälptes åt att ta ur och frakta hem älgen. Ännu en jaktdag var avslutad och jag hade fått ytterligare en fin trofè och ett härligt tillskott till jaktdagboken.